Jag visste inte att saknad kunde kännas såhär, en fruktansvärd känsla.
Du har ju alltid funnits där, varför skulle du då bara försvinna en dag?
För mig var det overkligt.

Jag fick aldrig förberedda mig, men hur förberedar man och accepterar man en annan människas öde?
You tell me.

Livet är livet och döden är döden.
Det är alltid värst för dom som blir lämnade kvar.
Ska jag vara arg eller ledsen, vara tyst eller skrika?
Kan ingen svara, kan ingen förstå.

Men att du inte finns kvar måste jag acceptera, för min egen skull.
Mitt liv kommer passera utan dig.
Jag måste gå vidare, även om det gör ont.

Tiden läker inte alla sår, men man måste lära sig leva med det.

Jag saknar dig, och skulle göra allt för att få krama dig.
Jag älskar dig min fina farmor.