Jag och en kompis satt och prata om det här. Hur mycket folk egentligen har förändrats genom åren.
Min barndom var okomplicerad. Jag var ute och lekte med mina kompisar dagarna i enda och vi hade varandra.
Men tiden gick ju..vi kom upp i tonåren. Folk växte ifrån varandra..det förstår jag med att det händer.

Men de kompisar jag har som jag har umgåts med länge. Jag kan ärligt säga att jag inte känner igen många av de (både posetivt och negativt) folk började röka och dricka. De föll för grupptryck.
Vad hände med de oskyldiga barnen som inte hade ett bekymmmer i hela världen?
Folk snackar skit, går bakom ryggen mm. Är de verkligen så en riktig kompis ska vara?

Jag minns min barndom med lycka, jag minns mina vänner. Jag vill ha tillbaka den känslan. Känslan av oskyldig lycka. Alla borde kunna hitta det oskyldiga barnet inom sig.
Att förändrats är bra, det ska man göra.

Men såhär?