På senaste tiden har det varit mycket bråk i min omgivning, inget som jag tänker dra upp här.
Och som vanligt pratas det mycket bakom ryggen både från det ena och det andra hållet.

Men hur önödigt är det inte egentligen, vad får man ut av det..en själv/vänner blir sårade.
Snackar man skit om andra för att få sammhörighet med den personen man pratar med?
Känner man sig överlägsen personen man pratar om?
Får man själv bättre självförtronde genom att trycka ner andra?

Finns massor av frågor och finns väl inget vettigt svar egentligen, eftersom det varierar från person till person.
Och nu tänker jag vara ärlig och säga som det är.

Jag är väldigt glapp i käften, och jag snackar mycket skit...för mycket.
Och händer att jag säger saker som jag vet att jag inte kan stå för.
Egentligen omoget och menlöst.

När jag mått dåligt har det känns lättare att trycka ner andra och inte behöva se sanningen i vitögat och inse att det är en själv som har problem..ingen annan.

Men efter alla bråk..om vi säger såhär jag tror mer eller mindre på ödet.
Kanske var en meningen med det här, ett sätt för mig att öppna ögonnen och få ett slut på det.

Jag kan inte säga att jag aldrig kommer snacka skit om någon igen, för det kommer jag..för jag är inte mer än människa.

Det jag säger menar jag oftast inte och då kan jag lika gärna vara tyst, men i stundens så säger man ofta för mycket.

Så som sagt jag kan inte säga att jag aldrig kommer snacka skit om någon igen, men jag ska tänka mig för innan jag öppnar munnen igen!


Jag är inte perfekt, kommer aldrig bli.
Jag är inte mer än människa, glöm inte det!